Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glömmer han bort både rike och land.
(II, 245.)
Under det att Konungasonen alldeles öfverlåter sig åt det
Sköna, åt Naturen, hvilka, från början bestämbara i rigtning
så väl åt godt som ondt, först i halsstarrig sjelftillräcklighet
bli fiendtliga mot det högre, framträder det Naturliga, som
han dyrkar, mer och mer såsom en mörkrets makt, blir det
Sköna, som nu är hans allt, mer och mer beröfvadt sitt
sedliga innehåll, det, som egentligen gör det till ett skönt. Det
Skönas förklarade gunstling och tillbedjare, är han snart
frestad att tillerkänna endast det ett värde i lifvet, att först
uttala det moraliskt tvetydiga ymIov xäya&ov, hvilket
sedermera ljudat som ett orakelspråk kring verlden — ett falskt
och villande orakel, så framt, hvilket vanligen sker, det goda
betraktas såsom ett vackert släp åt det sinligt fulländade,
frestaren hviskar honom i örat, att gudomligheten icke
pålagt honom någon pligt, såsom försvarare £AU§av()’Qos)
eller domare (I, 38), mot ett så sjunket folk, som hans eget.
Hvad stort, hvad ädelt kan jag verka, bilda
(Så sade jag mig sjelf), med menniskor,
Som tro, om ärligt de ransaka sig,
Att jordens högsta goda, himlens sällhet
En vexling är af fråsseri och sömn?
(I, 69.)
Om han än genom pligtförsummelse eller brott mot de lagar,
med hvilka menniskorna kringskansat sin inskränkthet, skulle
draga förderf öfver detta folk . . . Hvad mer? Han, som i
kraft af sitt skönhetssinne dömde mellan alla behagens
gudinnor, vore han icke ock sin egen lagstiftare? Denna fråga
bejakade han; och då glömde han, ända till deras
betydelsefulla tillnamn, både Zevs Séviog och "Hqcc Zvyia,
/
Då glömde han bort både Gud och Guds namn.
(II, 245.)
Och slutligen tillhviskar honom förföraren så mycket
vackert om det främmande landets Konungadöttrar, om
skönare qvinnor, än hans maka, Oenone, med hvilken han hit—
\ills varit lycklig. Denna, den bleka ”liljan, som stod honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
