Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom denna upplösning af motsatsen vinner det låga
och obetydliga en viss rätt; visserligen icke så vida, som det
vill vara något för sig, men det får rätt emot ett idealt,
hvilket vill undertrycka detsamma och som upptrader med
anspråk på att icke med sinligheten hafva något gemensamt.
Med erkännandet af denna rätt slutar all sann komik; men
i humorn är erkännandet framgånget ur en smärtsamt känd
motsats och bär spår af detta sitt ursprung. 1
öfverens-stämmelse med detta det sinligas erkännande ligger uti Bell—
mans-dikten eftertrycket icke på det elegiska, utån tvertom
på lefnadsnjutningen. Det är icke vemodsdraget, som allena
bestämmer ansigtsuttrycket hos hans sångmö; bacchanaten
lyser omisskänneligt fram. De Epistlar, i hvilka stämningen
är en öfvervägande elegisk, hafva derföre alltid ett burleskt
slut; så Ep. 54 ”Aldrig en Iris på dessa bleka fält,” och
Ep. 84 ”Märk hur vår skugga, — märk Movitz, mon frere!”
Ett lika förhållande eger rum vid de Epistlar, som
företrädesvis äro naturskildringar; alltid inflikas i skildringen
burleska drag. Detta sker dock icke för att, som Heine brukar,
upphäfva genom slutet det intryck, han genom början
lyckats väcka. Bellman upplöser icke stämningen, han endast
gifver den dess rätta humoristiska blandning; han ställer det
burleska vid sidan af det elegiska för att dämpa, icke för
att undertrycka det; hvaremot Heines skildring af ädla och
djupare känslor ofta blott är en mask, som han snart med
förtviflans hånskratt kastar ifrån sig. Den Heineska frivoliteten,
denne skalds leende förtviflan är icke Bellmans. Endast i
enstaka stycken, såsom i ”Ack du min moder,” tyckes det
som om den humoristiska smärtan blifvit skalden
öfvermäg-tig, blifvit för djup för att genom de vanliga medlen kunna
öfvervinnas.
Men äfven i sådana dikter vet skalden att bevara en
egenskap, hvilken få skalder egt i så hög grad som han
och hvilken icke kan förbigås i en karakteristik af
Bellmans skaldskap: den fina och fulländade gratien. Den
han-salt sin stämpel på allt hvad han skrifvit; sjelf osökt
7*
ittf
jt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
