Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevisar intet häremot, att aldrig någon slik mäktig adel kom
att utveckla éig inom det egentliga Norden. Då våre förfäder
hade inflyttat i ett till större delen folktomt land, och således
icke egentligen eröfrat det eller underkufvat en der förut
befintlig tätare befolkning, så funno de här inga eller allt för
få att göra sig till herrar öfver, och de blef vo således allt
för månge likar (peers). Annorlunda, der förhållandena
voro gynnsammare, t. ex. i Normandi och sedan i England,
m. fl. st. Men af de anherrar, hvilkes icke särdeles aflägsne
ättlingar en gång skulle bygga och befolka så många
riddarhus, kan man vänta, att de redan i första början skulle
framträda på ett kraftfullt och dådrikt sätt. Norden var
också aldrig de stora ordens, utån de stora handlingarnas
land. Derföre se vi också desse, om man så vill, råe,men
med en åtminstone i vissa afseenden, hög sedlig kraft
utrustade män utföra storverk, som vittna om ett mod, en
kraft och en ihärdighet af så ovanligt slag, att det icke
mera kan förundra oss, att det stundom lyckades dem att
utbyta sina timrade furustugor vid de nordiska vattnens
ödsliga stränder mot stolta stenborgar i Europas rikaste
trakter; — borgar, så fast grundade, att de sedan, innan
de kunde brytas, trotsade de långvarigaste och häftigaste
stormlöpningar af en nyare tid, som fordrade allas
^likställdhet inför lagen. Ty om ett sädant skaplynne, en sådan efter
bragd och ära törstande ande icke hade flammat inom deras
bröst, huru skulle det kunna hafva fallit en Mälare-dalens
nödvane och okonstlade skogsbo in att stundom alldeles
ensam draga ut på de mest halsbrytande äfventyr i österväg
eller vesterviking, eller på sin hemtimradé skuta, endast
följd af ett par söner och ett eller annat tjog
grann-drän-gar, hvilka kallades ett lip, en her, — att endast med
detta ringa följe begifva sig ut på ännu farligare långfärder.
Ja, på den tiden ansågs sådant helt enkelt: man strök med
sitt långskepp (skaip, L. 865), med sin drake eller knarr
(Icnarr, L. 38, 402, 891, 944) ut genom Eyrarsund och in
genom Njörvasund -— efter en och annan mer eller mindre
vänlig påhelsning (Isl. nesndm, strandarhögg) i England,
Bretland, Frankland, Spanien —man for »drängeliga fjärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
