Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke förståndet hos skalden på fullt samma sätt verksamt
som hos tänkaren 6).
Men vi öfvergå till den andra frågan: ”Är vår tid
poetisk?” Först anmärka vi då, att det ligger en dubbelhet i
sjelfva frågan; ty att en tid är poetisk kan både betyda, att
ämnen ur den med lätthet låta sig poetiskt behandlas, som
ock att den är fruktbar på sann poesi. I det förra
hänseendet kan den sägas vara objektivt, i det sednare
subjektivt poetisk. Att den är beggedera på samma gång, är* icke
alltid händelsen. En tid kan vara rik på storartade
tilldragelser, således lemna rikt stoff åt poesien, utan att dessa då
blifva besjungna, ja utan att då ens något lifligare intresse
för poesi förspörjes. Åter under en handlingsfattig tid kan
det poetiska intresset vara lifligt och vaket; dock måste en
sådan tid vara blomman, resultatet, af en föregående tids
kraftansträngningar, och i allmänhet kan sägas, att en
nations poetiska blomstringstid gemenligen sammanfaller med
den, då dess nationalanda utbildat sig i fasta natursköna
former inom alla lifvets områden. Det är långtifrån
nödvändigt, att samtida ämnen då besjungas, men samtidens af
sskönhet genomträngda anda uttalar sig dock i skaldernas
verk, äfven om ämnena äro hämtade från andra tider;
skön-hetssinnet utvecklas under en sådan tid till högre
fullkomlighet både hos skalden och hos hela folket.
Enligt vår åsigt är emellertid ingen tid absolut opoetisk.
Poesien är evig som menskligheten; det är och skall i alla
tider blifva ett sant menskligt behof att utsjunga sina känslor
och lidelser, sina fröjder och sina sorger; också har aldrig
någon tid saknat poesi. Så länge en natur finnes till, så
länge ett menskligt bröst klappar, så länge gifves det äfven
konst och poesi. Men — ”tel maitre, tel valet,” sådan
tiden, sådan poesien, och jemföra vi vår tidsålder med andra,
måste vi väl säga, att den icke hörer till de för poesi mest 5
5) Jfr. rörande denna punkt Vischers Æsthetik §. 397.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
