Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något abstrakt till hufvudinnehållet i en dikt, hon besjunger
derföre icke menniskoförståndet som sådant, derest hon icke
vill personifiera detsamma; utan hon skildrar de enskiltas
sträfvan och kamp, och det är denna sträfvan sjelf, som är
det poetiska, icke sträfvandets produkt, det tillfälligtvis
uppnådda målet. Af samma skäl som det abstrakta
menniskoförståndet äro äfven alla sådana ämnen som publicitet,
pau-perism, handel m. m. alldeles opoetiska.
Slutligen kan då skalden utsjunga sin egen inre rika
verld, sin subjektiva stämning, och utan tvifvel har i detta
hänseende nutiden framalstrat åtskilligt förtjenstfullt. Men
så helt och hållet kan han dock icke stänga sig inom sig
sjelf, att icke hans stämning i någon mån blir färgad af
tidsstämningen och blir deraf beroende. Dermed
sammanhänger ett annat förhållande, hvilket äfven på behandlingen
af föregående ämnen, ja på all poesi, oafsedt ämnet, menligt
inverkar; men hvilket vi här vilja särskilt påpeka, just
emedan skalden på detta område synes mest oberoende af allt
annat utom honom. — Under en formsökande tid som vår
måste reflexionen vara mera liflig och vaken än fantasien,
och denna reflexionens öfvervigt verkar frätande på den
naivitet, som poesien förutsätter ej blott hos den skapande
anden, utan äfven hos den, hvilken vill njuta af hans
skapelser. Tidehvarfvet är kritiskt, vare sig man vid detta ord
tänker på kris eller på kritik. Tiden är nemligen för
mycket upptagen med sina många praktiska bestyr, för att
kunna låna mer än ett halft öra åt poesien, och detta halfva
öra är, tyvärr, mera ett granskande än ett njutande;
”kritiken trampar poesien på hälarna.” Ett sådant förhållande
måste nödvändigt hämmande inverka på poesien. Det äger
ett hemlighetsfullt, i sina innersta orsaker oförklarligt
förhållande rum emellan skalden och det folk, han tillhör.
Båda behöfva de hvarandra: han är folkets mun, han
uttalar hvad som dunkelt rörer sig inom allas bröst, genom
honom lärer folket att känna sig sjelf; och å andra sidan
är det dock ur folkets lifssköte han hämtat sin näring, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
