Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämning har sin poesi — återspeglade dessa stämningar.
Sönderslitenheten hade idealiserats af Byron och den blaser
rade frivoliteten fann sin geniale tolk i Heine. —Båda dessa
skalder visa, huru äfven en opoetisk tidsstämning kan
representeras inom litteraturen af utomordentliga skaldenaturer.
Men man besinne dock, dels att båda ega en rik fond af
humor, som bärer dem uppe, dels alt i sönderslitenheten
ligger ännu en rest af idealitet. Denna är visserligen
försvunnen i den blaserade stämningen; men också är Heine
icke poetisk, der det blaserade träder fram, utan endast der
visar han sig som skald, hvarest han naivt och utan biaf—
sigter besjunger ett ämne, (såsom i behandlingen af folksagor)
likaså uti skapandet af den praktfulla, lyriskt sköna verld,
hvilken han frammanar för att straxt efter låta öfversköljas
af friyolitetens syndaflod. — De materialistiska sträfvanden
frambragte dels en krass tendenspoesi, dels besjungandet af
en idealtom rå materialism. Alla dessa rigtningar kunna dock
redan som frön märkas dels i den tyska, dels i den franska
romantiken. Och mycket långt utöfver dessa rigtningar torde
vi väl icke hafva hunnit.
Se vi åter på de poetiska former, hvilka äro de för
vår tid mest betecknande, så väl derföre, att de af denna
tid fått en alldeles egendomlig utbildning, som ock derföre,
att de hufvudsakligast upptaga ämnen ur nutiden, så äro
dessa rømanen och det franska lustspelet: båda, såsom vi
skola finna, former af den art, hvilka enligt
litteraturhistoriens vittnesbörd äro utmärkande för öfvergångsperiöder.
Romanen står redan som sådan nära prosan, och det
ej blott derföre, att dess yttre form är en prosaisk, utan
äfven emedan den af prosan upptagit flera elementer, gepom
hvilka den poetiska idealiteten trädes förnära, hvilket visar
sig synbarligast i svårigheten för romanen att få ett slut,
som icke mynnar ut i prosans verld. Är nu detta
förhållandet med romanen i allmänhet, så gäller det ännu mycket
mera om det slag af romaner, hvilka i vår tid varit de
mest omtyckta: tendens-romanerna, eller sådana, uti hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
