Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som bearbetades för de&; egentliga scenen åt preéten Gabrtel
Telles eller Tirso de Molina, som han annans kallas,
sam-tida med Calderon. Denna bea*betniag är stamfadrem till
den sedermera så talrika, i Europas flesta länder spridda
Don Juaos-familjea. Från Spanien kom denna
dramatiserade folklegend först till Italien, der den gafs Under namn
af »il convitato de pietra.» Uti sin Italienska drägt bief
den äfven först bekant i Paris, till dess att én skådespelare
Dorimon i Lyon öfversatte den på Fransyska och kallade
den genom ett misstag i öfversättningen för Le festin de
Pierre i stället för Le convié de pierre, ett namn, som
äfven Molières bekanta bearbetning bibehållit. På
sexton-hundratalet införde äfven Shadwell samma legend i England
genom sitt sorgspel »the Libertine.» Ryktbarast blef den
dock genom Mozarts Opera, hvartill den italienska libretton,
författad af Lorenzo da Ponte, nästan uteslutande är tagen
från Tellez och Molière. Byron åter i sin Don Juan står
hos sina föregångare i skuld för ingenting annat än
namnet, ty af alla de äfven tyr, som Don Juan ,hos dem haft
att bestå, finnes intet enda upptaget af Byron. Till och
med af Don Juans karakter såsom libertin, söm i alla
föregående bearbetningar af sagan utgör det förnämsta och
innersta, se vi hos Byron ringa spår. Han är snarare den
förförde än den förförande. Detta kommer sig till en del af
Byrons oförmåga att göra sina karakterer lefvande och
bestämda. Don Juan är blott i ytterst lösa drag tecknad
såsom en ung lefnadsglad man, som utan att vidare tänka
på saken, njuter af de fröjder, lifvet under en mängd
brokiga äfventyr i Europas alla länder erbjuder honom, sora
skön, älskvärd och tapper gerna sätter sin person såsom
medelpunkt i verlden, utan att derför alldeles sakna hjerta.
Det är icke han, soin öfverger sina älskarinnor, han tvingas
dertill af omständigheterna. Det har dessutom icke heller
från början legat i Byrons plan att göra hjelten i sitt poem
till hufvudsaken. De lifliga beskrifningarne, de träffande
sedemålningarne utgöra såsom sig bör i ett Epos och häldst
ett komiskt, det som förnämligast legat författaren om
hjer-tat. Yi få icke heller i Odysséen just veta mycket mer om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
