Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplöser den Episka formen p& samma gång, som han
begagnar den. Vi vilja lemna den frågan derhän, huruvida
detta är det enda sätt, på hvilket ett modernt Epos kan
skrifvas; det skulle föra oss för långt från ämnet. Säkert
är emellertid, att Byron med en mer än vanlig poetisk
instinkt i Don Juan hittat just den form, som för hans ämne
var den enda passande. Yi hafva ofvan sökt visa, att
Byron är en tviflets skald. Detta tvifvel går igenom alla
hans arbeten, ehuru det i hans föregående mera framträder
under formen af hopplöshet och ånger. Ångern och
sam-vetsqvalen kunna väl vara dramatiska, men hos Byron äro
de af en så innerlig beskaffenhet, att författaren icke haft
makt att i en annan person lösgöra dem från sig sjelf och
derför blifva äfven hans berättelser blott teckningar af en
och samma karakter och hans dramatiserade, dikter
förnämligast monologer t. ex. Manfred, Lika innerligt är äfven hans
tvifvel* . Derför ju mera detta öfvergår från, att vara en
qvalfull strid inom skaldens eget bröst till en förstörande
makt, som rasar emot allt omkring sig, desto mera måste
det bland de vexlande föremålen för löjet äfven framtvinga
författaren in propria persona, såsom varande det enda
verkliga, hvari all denna förstörelse har sin grund. Derför
afbryter äfven Byron öfverallt i Don Juan berättelsens lugna
gång genom dessa oöfverträffliga, dels djupt melanoholiska,
dels öfvergifvet komiska intermezzon, hvari han ger hela
sitt öfriga jag, utom sitt mjeltsjuka tvifvel till spillo. Han
drifver gäck med formen ända in till rimmen, som han med
en förvånande konstfärdighet förstår att framtvinga ur det
ledigaste, mest obekymrade hvardagsspråk. Det var icke
ntan skäl, som han kallade sig sjelf för rimmens Napoleon,
•ty en kraftigare beherrskare hafva de väl aldrig egt och
Irevolutionära äro de mot alla förut gällande lagar. Men de
äro sanseulotter med ett medfödt behag, ty en så tjusande
vårdslöshet, som den Byron ådagalägger i behandlingen af
versen i Don Juan, skall näppeligen någonsin mer bli
förnummen och kan icke på något språk till fullo återgifvas.
Så bar Don Juan visat sig vara ett det
utomordentligaste skaldestycke så väl i afseende på formens osökta le-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
