Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden, med hvilken vi icke få göra bekantskap, oftast den mest
omedelbara uti deras egna bref. Erik Turesson Bielkes, Tönne Eriksson
Thotts, Biskoparne Lars Suurpääs, Johannes OlaPs, Arvid Kurcks m. fl:s
ställning till riksföreständarne uppklarnar lika mycket som Finlands
beskattnings-, förvaltnings- och bushållnings-förhållanden. Hela Rikets
gemensamma angelägenheter komma ständigt på tal och det egentliga
Sveriges historia blifver visserligen icke utan vinst, heldst man från
seder och bruk i Finland kan draga allmänna slutsatser angående
tillståndet i moderlandet*, bvarvid framträder skarpt i synnerhet det
förhållandet, att Sturarne, fastän i allra bästa betydelse demagoger, likväl
oupphörligt om styrelsen öfverlade med tidens förnämsta samhällsmagt,
aristokratien, icke blott vid de idkeliga mötena utan ock skriftligen.
Men några omedelbara upplysningar om uteslutande svenska
förhållanden har utgifvaren med några få undantag lyckats undvika att lemna,
då han tillochmed uteslutit det stycke af en handling, hvilket blott för
det egentliga Sverige varit af interesse. Hvad deremot enligt brefvens
natur måste blifva serdeles åskådligt, är det inbördes förhållandet
mellan Sverige och Finland, hvilket böljade gestalta sig sådant, som det
för en sednare, mera lagbunden tid är oss bekant. Vi se Finland
principielt likberättigadt med det öfriga Sverige, men dess afskilda läge
medföra den olägenheten, att Finnarnes tanke ofta ej kan inhemtas,
förr än frågan af de egentligen svenska landskapens målsmän blifvit
afgjord. Vi draga således af de nya källorna en slutsats, alldeles
motsatt utgifvarens, som i en af sina långa noter (vid N:o 81) med
na-tionalstolthet framför ”det djerfva yttrandet,” att Finland ”i bredd med
de andra landskapen intagit en alldeles egen, nästan prioriterad
ställning,” på den grund att ett svenskt regentval icke ansåges betryggadt
förr, än Finlands bifall blifvit uttaladt. Man skulle på samma sätt kunna
påstå, att de gamla landskapslagarne på sin tid gåfvo Uppland en
underordnad betydelse i svenska statsförbundet genom att fordra de
andra landskapens hyllning för den af Uppland valda konungen — ja
man skulle kanske anse att det var ett företräde, som tillerkändes
Östergöthland, då Dalarnes innevånare underrättade detsamma att de
afsvurit konung Haus och under hotelser rådda Östgötarne att
derut-innan med dem förena sig (i501, N:o 68). Då D:r Grönblad till bevis
på Finlands provinciella sjelfständighet anför, att Landslagens
tolfman-nanämnd figurerar vid Christian I:s erkännande i Finland, så bör det
erinras, att 12 bönder från hvarje landskap i Sverige framtvingade Sten
Sture d. ä:s val 1471 och att Christian, sedan den Andre, år 1499 af
lagmännen med 12 bönder från hvarje lagsaga hyllades till thronföljare.
Vi nämnde de långa noterna. Man skulle i dem alla kunna
anmärka en viss svulst och ordrikhet. Rubrikerna, besvärade af samma
öfverflöd, äro dessutom ofta vilseledande icke blott genom tvetydiga
constructioner utan ock, hvarpå flera tiotal af exempel kunna anföras,
genom ett något felaktigt framläggande af sjelfva innehållet i handlin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
