Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
»Det kunde jag väl tro, alt hon, åtog sig för mycket, när
hon löfvade döda Odd. Det står hvarken i hennes eller någon
annans makt, ty ödet har åt denne Odd beskärt en vida högre
ålder än åt vanliga dödliga. Men jag vet äfven, att iinnarne
sändt dem hit, på det vi skulle döda dem. Nu vill jag gifva
dem lika god vind att segla härifrån som finnarne gåfvo dem
att segla hit. Och Odd, som skjutit min dotter med sina
förtrollade pilar, skall få namn af mig för evärdeliga tider och
jag kallar honom ’Orvar Odd’.»
Odd, som hört detta tal, sade: »Gif du oss bara god vind,
din eländige menvätte, så frågar jag föga efter namnet. En
afskedshälsning vill jag dock gifva eder». Han afsköt en af
sina Gusespilar mot jätten, som sökte skydda sig, men pilen
for igenom hans ena öga och så rätt igenom hans hustru,
som satt bakom, samt kom så åter till Odd,
Nu uppstod en häftig träta mellan alla jättarna och den
slutade med ett väldigt slagsmål.
Under tiden återvände Odd och Asmund till skeppen,
hvarest man redan börjat oroa sig öfver deras långa
dröjsmål. Gudmund sporde, huru färden aflupit, och Odd svarade :
»Jag har erhållit namn och i namngåfva lofvades oss god vind,
men föga mildare skulle den bli, än den som förde oss hit.
Låtom oss nu hissa seglen och styra ut från land».
De följde Odds uppmaning och sökte komma åstad så
obemärkt som möjligt. Men knappt voro de utkomna till hafs,
innan en rasande storm uppstod, åtföljd af isande köld och
snöyra, och så kallt var det att störtsjöarne, som slogo öfver
skeppen, genast fröso till is. Under otroliga faror och
ansträngningar lyckades de likväl hålla skeppen uppe, ehuru de fått
drifva omkring tjugu nätter och tjugu dagar och under hela
tiden oupphörligt måst ösa vatten. Slutligen uppnåddes
Finnmarken, hvarest de stego i land och hvilade ut, innan färden
styrdes hem till Rafnista, dit de anlände utan vidare äfventyr.
Grim blef mycket glad åt att hafva sönerna hemma igen
och tyckte dem ha återkommit från själfva Hels rike, så
äfven-tyrlig hade deras resa synts honom. Allt sitt byte gåfvo de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
