Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarnöjen af Egron Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några andra och våldsammare uppträden har jag
icke att tala om och ingenting romantiskt.
Stillheten är nästan så stor som man kan tåla vid
och man behöfver icke genera sig för att gäspa så
mycket man orkar, ifall man skulle tycka det vara
roligt. Likväl då jag ibland längtar att fa hvila mig
från allt detta, ror jag ut i lugnet på sjön och metar.
Sådana turer kunna vara rätt nöjsamma och
förströende. Sitt metspö och flötet behöfver man nästan
alls icke se till, ty abborrarna veta merändels att
hålla sig envist undan, men i dess ställe har man
rundt omkring sig hvad som är mycket vackrare att
betrakta. Mörka friska granskogar på holmarna. Ängar
med höstackar emellan björkdungarna på gråa klippan
som skjuter ut i hvassen och med långsträckta
gärdes-gårdar kornåkern utefter stranden. På afstånd
Boge-sunds stora slott, som höjer sig öfver skogens
trädtoppar, liksom för att stolt se sig omkring öfver skär
och fjärdar, der mången skuta med slaka segel så
ödmjukligen glider fram på klara vattenspegeln. När
eftermiddagen är solig, lysa alla dessa taflor så
präktigt att de icke behöfva någon annan förgyld ram.
Härom qvällen medan jag tanklöst satt och
gapade på allt detta, hade båten småningom smugit sig
in uti en vik, den han tycktes känna till af gammalt
och som också jag halft gissade vara densamma, der
Jag en gång förr varit med min fomforskande vän
Erikson, som alltid påstod att det der skulle finnas
«en omtalad mycket märkvärdig runsten. Jag lät
derföre aborrarne vara i fred och hakade fast min farkost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
