Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne sulthâner af Carlo Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Må hundarna äta ditt kadaver på den
stinkande gödselhögen», voro utrop, som borde hafva
trängt till förrädarens hjertrot.
Han bekymrade sig ej derom; han låtsade som
om intet händt och begaf sig helt lugnt till sina
en-skildta rum efter att hafva sett till, att en stark vakt
posterade utanför dörr och fönster. »Bommarna äro
starka. Godt! vi ses i morgon», mumlade han och
försvann. Det dåd, vi sett utföras, var planlagdt
sedan en lång tid af Påschån. Han hade rufvat
derpå natt och dag, och då han skref till Nimr med
en väns tillgifvenhet och erbjöd honom gästfrihet,
var det med ormens list, han dikterade. Han kunde
nu vara temligen säker på sitt byte, ty beduinerna
voro utan vapen, med hundrade bösspipor öfver sig,
om de försökte göra motstånd. Döda dem ville han
ej, ty han kände beduinernas lagar allt för väl för
att icke veta, att i öknen står öga för öga och tand
för tand och att blodshämden (tår) der är
mördarens förföljande spöke, hvarhelst han begifver sig.
Han var feg som alla österländningar. Uppfylla
Sulthånens, hans herres, önskan att få Nimr
el-’Ad-wån som fånge till Stambul var allt hvad han
begärde. För öfrigt voro alla beduiner i verlden
honom likgiltiga. Sof han väl godt den natten? Hade
en turkisk Påschå samvete, så kunde vi kanhända
svara på denna fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
