Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne sulthâner af Carlo Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon styrde genast sina steg dit. Hon kringgick det
utan att finna annat än oöfverstigliga murar, ty
genom den stora porten kunde hon ej äfventyra sig:
der stodo soldater med laddade gevär på vakt; de
skulle helt säkert ej släppa in henne. Sorgsen i
sitt sinne satte hon sig ned i en skogsdunge vid
stranden af Baradåfloden, som flöt nedanför vestra
fästningsmuren. Hvad hon tänkte, kunna vi ana.
Månen sken så klart ned mellan träden och kastade
sitt skimmer på vattnet. Platsen var ödslig; den låg
utom staden, hvars buller ej nådde den unga flickans
öra. »Ack, mina tält, mina slätter! Hvarför är jag
ej dermed min älskade fader», och hon q vad, glömsk
af den plats och den belägenhet, der hon var:
»Kärlek till vännen är som honing för läpparna;
»När skall du väl komma, du,’ som jag länge väntat?
»Du vet ej mina ord, ty fälten äro vida,
»Och hästen ilar ej så fort som vinden.»
Hon sjöng gerna sin faders qasider; äfven
denna var af honom. Så fortsatte hon en stund,
men hvad hör hon väl? Hvarifrån komma dessa
toner? Hvem känner här dessa ord mer än hon?
Hon går fram, ser sig om, men blir icke varse
något. Hon upprepar en vers .... svaret höres
åter .... det är en känd röst . * . . hjertat
klappar fortare .... hon misstager sig ej ... .
fönstret deruppe kan icke vara något annat än hennes
faders fängelse. Der inom sitter han. En hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
