Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vét att jag kan skratta. — Men likt hämnande
spöken defilerade under tiden alla mina mustiga eder
förbi mig. Jag, som svor så dyrt, att aldrig mera
beträda danska jorden. Dock, om den föresatsen
gjorde jag aldrig ministern underkunnig.
Pengar fick jag, och hem reste jag öfver
Helsingör, för att få fatt i Stjernström i Helsingborg.
Stod inte den der Falstaifsfiguren bredbent på
kajen enkom för att taga mot mig med ett gapskratt.
Och vi skrattade en duo, så att de kringstående
säkert togo oss för ett par förrymda dårhushjon.
När den der lyckans morsgrisen ändtligen
förmådde tala ett förnuftigt ord, stönade han fram
någonting, som skulle föreställa: »Georg Dahlqvist! Store
tragiker! Lika stor i ord som snabb i handling,
är du den minst långsinta menniska jag någonsin
lärt känna. Ena stunden gormar och svär du som
en åkare på att du aldrig skall sätta din fot på
Danmarks jord, och ögonblicket derefter begagnar
du dig af första tillfälle, som står dig till buds, att
återse det kära landet, om också utan hatt, rock
eller pengar. Si det kallar jag ett ömt samvete, som
genast ångrar och försonar en orättvisa.»
»Håll din oförskämda t. r, u. t.!» var hela mitt
svar. Enkelt men värdigt.
Och dermed begåfvo vi oss upp till hotellet,
åto en glad middag och återsände derefter i en artig
skrifvelse min skuld till ministern.»
Nornan 1882. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
