Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lite' prat om dumhet, af Carl Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vigtigaste brassarne ombord, storekontrabrassar, som
också skära i kryss.
Personer, som en gång fått namn om sig att
icke vara dumma, kunna deremot säga eller skrifva
de största galenskaper, och man tycker till och med
att det är qvickt. Hvem har icke åt Mark Twains
uppsluppna tokroligheter »skrattat sig läck i båda
sidor, så att skinnet icke kunnat hålla qvar ens
principer» — för att nu uttrycka mig i författarens
egen stil?
Bland det roligaste, jag tyckt mig någonsin hafva
hört, var en afsigkommen sjökaptens prat, som
fängslade min uppmärksamhet, medan man lurade ifrån
mig en matros, hvilken jag hade till hjelp för att
leta efter sex andra, dagen förut rymda. Jag skulle
önska att jag kunde återgifva så väl hans sätt som
hans ord.
Scenen är i en skeppshandlarebutik i New-York.
Kapten Jonas Westerberg, för hvilken jag nyss blifvit
presenterad, börjar, efter några inledande konster,
med klanglös, ihålig stämma:
»Jaså! Herrarne önska att jag skall berätta några
af mina lefnadsminnen — kör då! Mine herrar!
Jag har den äran att härstamma från den store Jonas
Westerberg, en man hvars namn på sin tid stod högt
i anseende inom Smålands bördiga urskogar. Men
liksom ett skepp inte kan segla med två stormaster,
så kunde icke det svenska statsskeppet bära två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
