Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helsningen, — »jag har budskap till er. De hafva
funnit en död här borta vid stranden af Grisleskär,
och de hålla före, att det är Olof.»
»Bara Olof!» svarade den gamle med dämpad röst.
»Ja.»
»Nå, det är godt för Elsa, att han får komma
i vigd jord», — sade Lars, — »så får hon en graf
att gråta vid — tårar lindra sorgen.»
En enda tår smög sig vid dessa ord ned öfver
hans fårade kind. Han reste sig upp och sade, vänd
till grannen: »Jag skall fara och hemta hem honom.»
»Jag skall följa med er, farbror, och hjelpa er»,
— sade grannen.
»Tack, det är onödigt», — svarade Lars och
rätade på sig, — »jag mäktar än att hjelpa mig sjelf.»
Gubben lemnade rummet, gick med en flyktig
helsning förbi männen på trappan, hemtade en tross
i sin bod och skyndade ned mot sjön. Han steg
i en båt och rodde bort mot den anvisade holmen,
så att vattnet porlade om framstammen.
Det var en fager holme, kransad med lind och
al, dit Lars helt allena nu styrde sin färd. Han
ville vara utan vitnen, då han åter fann den, som
hans eggelse jagat, ut till en förtidig död. Han
kunde icke fördraga, att andra skulle iakttaga hvad
han gjorde. Men de män, som framburit det
sorgliga budskapet, tyckte sig ej kunna låta honom fara
ensam. De höllo en kort rådplägning med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
