Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En landsvägsfärd i Pyrenéerna. (Reseminne.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läto skogen genljuda af svenska folkvisor och franska
basarior, säkert en sällsynt vexelsång bland
Pyrenéernas tallar.
Så hade vi färdats på det behagligaste sätt, än
åkande än gående, ständigt uppåt, i ungefär halfannan
timme, då skogen slutligen glesnade och utsigten
vidgade sig. Vi hade då till höger en djup dal,
säkert ett par tusen fot under oss, begränsad på
andra sidan af höga berg; och midt för oss, rätt
nära, reste sig tätt bredvid hvarandra tvenne
bergsspetsar. Vägen upp till dessa, d. v. s. till passet
mellan dem, låg i en temligen rak linie framför oss,
med det svindlande djupet alldeles invid vägkanten
på högra sidan och en bränt bergsluttning med
småskog på den venstra.
Vi hade satt oss upp i vagnen. »Deruppe», sade
kusken och pekade med piskan mellan de tvenne
bergsspetsarne, Ȋr det bergpass, som kallas le Col
d’Aspin, det är den högsta punkt vi i dag passera,
1,500 métres [1] öfver hafvet. Vi äro snart der.»
Men hans meddelanden stannade icke med
detta. Trakten såg vild och enslig ut. Det kom
plötsligt för min tanke, att jag läst eller hört
omtalas, att en resa i de ensligare skogstrakterna af
Pyrenéerna stundom kan vara förenad med vissa
faror, korteligen, att de resande någon gång anfallas
af — banditer; och på min fråga upplyste kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
