Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En landsvägsfärd i Pyrenéerna. (Reseminne.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi kommo genast in i en hög, ståtlig barrskog
och funno snart med tillfredsstäHelse, att vägen
uppför gick i långa zig-zag-linier; annars hade den väl
varit hardt när omöjlig. Den vackra dalen bakom
oss var snart försvunnen, den täta skogen skymde
alldeles bort den; men stillheten, svalkan och den
djupa skuggan under de höga furustammarne samt
det allvarliga suset i kronorna, hvilket allt så
behagligt påminde om gamla Sverige, gjorde, att jag
verkligen njöt af denna skogsfärd. Både för hästarnes
skull och för vårt eget nöje stego vi också ofta ur,
och vandrade genvägen rakt upp genom skogen,
genskjutande vagnen; och under vår branta färd
hvilade vi då och då på mjukt mossbeklädda stenar och
beundrade den vackra skogsinteriören med den
hemlighetsfulla halfdagern, der solstrålarne sparsamt
spelade in mellan de täta grenarne och här och der
kastade liksom små gnistor øch strimmor af guld på
stammar och mossa. Hade vi varit botanister, så
hade vår njutning varit dubbel, ty sköna och för oss
nya blommor mötte vi öfverallt. En vacker
buskväxt med glänsande, taggiga blad kände jag dock
igen: det var engelmännens bekanta »holly», som de
plantera med så mycken förkärlek i sina trädgårdar;
den växte här vildt i stor ymnighet. Ja, skogen var
förtjusande, och vi blefvo så svärmiskt stämda under
hvilan på tufvor och stenar, att vi »sutto alldeles
tysta och drömmande» menar ni — ånej, att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
