Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mors ringar. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och då hade kommissarien i sammanhang dermed
kommit att nämna, att bland hjonen funnos flere, som
voro sjukliga och ej tålde vid det gemena draget från
alla springor, bland andra en som sett bättre dagar,
gubben Magnusson, som varit handlande i sin ungdom
— »ja, han var ju kompanjon med herrns far».
Hans far! Han var således son till en sådan!
De hemska anlag han upptäckt hos sig sjelf och som
utgjorde hans lifs stora ångest, de voro ett arf, de
lågo i blodet! Hur var det kommissarien Hagström
sagt på landsvägen: »Ni är ju alldeles lik er far, som
han gick och stod här i lifvet. Jag har aldrig sett en
sådan likhet». Och modern — hur många gånger
hade hon ej kysst honom så våldsamt, att han kände
hennes framtänder mot sina, och sagt, att han var sä
lik sin far, sådan denne var i ungdomen — alldeles
hans ögon och mun!
Han kände stora svettdroppar perla på sin panna,
torkade bort dem med näsduken, steg upp och gick
ett slag in i rummet, men det var som om han ej
haft någon styrsel på sig, han stötte emot bord och
stolar öfverallt. Nej, det var bäst att komma härifrån
så fort som möjligt och slippa undan dessa tankar,
som togo all makt ifrån honom — uträtta ärendet —
och så bort igen.
Han grep mekaniskt en öppen cigarrlåda, som
stod på ett bord, och tömde ut dess innehåll. Fars
gamla ankarur med de tredubbla boetterna, en
silfver-tumlare, som varit hans egen, fars förlofningsring, en
snusdosa, en bröstnål af guld och en liten pillerask
— hvad kunde det vara i den? Låt se — två smala
släta guldringar — mors ringar! Ja, det var de, han
kände igen dem, och inskriptionen på insidan var
ännu mycket läslig; det var mors förlofnings- och
vigselringar, som far dyrt hade, svurit att hon skulle
få med sig i grafven, Men h&n hade väl inte kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
