Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mors ringar. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmä sig att läta guldet ligga värdelöst i jorden, han
hade svurit falskt till henne liksom han gjort det på
tinget, han hade stulit från sin döda hustru, liksom
han stulit från sin kompanjon!
Om Andreas sedan han läst Magnussons bref
ännu kunnat hysa ett enda tvifvel om att hans far
varit en oärlig menniska, en tjuf, var detta tvifvel nu
alldeles borta. Han höll ju bevisen i sin hand, dessa
begge gamla ringar, nötta, tunna och ömkliga som
deras forna egarinna. Det var ju så föga penningvärde
i dem, att de gerna kunnat få följa med henne ner i
mullen, de voro minsann ej värda att man bröt ett
löfte för deras skull. Och en menniska, som för dessa
lumpna guldbitar fläckat sitt samvete med en stöld —
en ny stöld — det fans kanske många i hans lif? —
honom hade han att tacka för sin tillvaro, hans blod
var af samma blandning som denne uslings, hans hjerna
var danad af samma slags väfnader, kanske snodde
den sig i precist samma vindlingar och bugter, och
de organer, som äro säte och verktyg för ärligheten,
voro kanske hos honom sjuka på samma sätt som hos
fadern!
Anlagen funnos, det visste han. De hade yppat
sig hos honom, redan då han var liten, fastän ingen
mer än han sjelf visste af det. Han mindes en gång
— han kunde väl då vara sju år — då han stod
bredvid fadern i boden, medan denne var sysselsatt
med att göra anteckningar i sin kladd. Penninglådan
stod öppen, och i det närmaste rummet blänkte och
glittrade det så vackert af små hvita silfverslantar.
Han dök ner med handen deri, drog upp den full
med tolfskillingar och lät dem falla ner igen som ett
regn. Det var en rolig lek, och han gjorde om det
flere gånger. Fadern såg på honom en gång helt
tankspridd, men sade ingenting, bara skref. Då kom
det på Andreas ett infall, som han genast s^tte i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
