Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvita rosen. En bild från Finland af Daniel Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der förr edra morbröders fiskarbåtar snodde omkring
vikarne, der har jag nu rika betesmarker för kor och
får. Vi ha det lyckligt här. Tio söner ha blifvit
födda på gården, tio söner, och en dotter! Vi känna
inte till sjukdom eller fattigdom... allt är friskt och
rikt och trefvet! Hvar son har ett hemman, flere äro
rikt gifta. Mitt folk kan ni träffa så långt ni reser
åt öster till. Der solen går ner, der är Mattis, äldste
sonens torp, der hon går upp, der bor Pekka. På
lördagen har jag dem alla omkring mig, barn och
blomma, då skall ni se Iso Ahos gård och hans hus!
Och så kan ni fara igen de hundra milen och tala
om för dem som inte vet det förut att Juha Aho är
den tätaste karl i hela Finland. Gud der uppe tycker
om Iso Juha... han har aldrig gjort mig emot, och
det jag vill, det vill också han, storgubben der uppe
— för vi ä’ vänner vi båda och tycka om hvarann,
jaha!»
Han satte händerna i sina väldiga sidor, såg ned
på småskrypen framför honom och frågade, om de
ville ha mat. Men innan han hunnit få svar, ropade
han efter mor. Hon kom — böjd, smal, stilla. Med
ett skrämdt ögonkast upp till sin husbonde neg hon
djupt för de främmande och kysste dem ödmjukt på
handen.
»Kom hit!» ropade den gamle till kvinnan.
Hon skyndade till honom och afdrog stöflarne från
hans framsträckta fötter. Derpå kastade han sig på
sängen, satt lutad mot sin armbåge och rökte i
väldiga hvirflar, allt under det han oupphörligen med sin
tordönsstämma berättade sina lefnadsöden.
I den stora, höga stolpsängen med de utsirade
väggarne rörde sig något... Bakom löstäckets remsa,
som ibland lyftes, skimrade något, det var som af
guld, någonting lefvande, ett sprittande, nyfiket väsen,
skyggt som ett vilddjur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
