Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En pingstidyll. Skizz af Oscar Levertin. Med teckning af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stugan, från tvättstugan till hönsgården, och det är
icke god t att veta, om hon icke sedan gjorde ronden
på nytt. Pojkarne togo sällträn och bollar och sprungo
på gräsplanerna tills lexläsningens och skoltimmarnes
grådaskiga ansigtsfärg gått öfver i rödaste rödt. Och
Sjelfva husdjuren ilade ut. Max — den godsinte
hunden med de stubbade öronen — befriades från
halsband och skattemärke och började i sin förtjusning
öfver att hafva sluppit ifrån civilisationens tvång att
göra galna krumsprång på gångarne, och kom någon
i hans väg, sprang han immerfort baklänges under
korta, nervösa skällanden — tecken på, att han ville
utöfva sitt sommarlifs hufvudsysselsättning: att springa
och apportera stenar. Men kattan, som var en mera
säflig, förståndig och erfaren personnage, trippade med
en hoffrökens sirliga menuettsteg ner till en sandhög
midt i solgasset och sträckte sig der raklång likt en
vällustig lazzaron . . .
Och kvällen kom, en pingstkväll med friska dofter
och ljumma fläktar. Allt var klarhet och tystnad, och
som med dubbel trygghet, derför att ingen arbetsdag
tidigt nästa morgon skulle väcka allt med sin
vällingsklockas gälla slammer, hade hela nejden i den stilla
helgdagskvällen lagt sig till hvila, försjunken i en skär
jungfrus kyska slummer. Gossarne hade krupit till
kojs, drogo nu barnasömnens jemna, lugna andetag,
sofvo med röda kinder mot örngåttskuddarnes hvita
var, med långa, sollysta perspektiv af lek och frihet i
sina drömmar. Derute i köket sutto jungfrurna vid
det öppnade fönstret och pratade. Det kändes så
skönt att hafva sluppit ifrån den trånga, evigt mörka
jungfrukammaren i staden, der ens öga intet annat
kunde se än en skum, instängd gårds grå stenar.
Och medan vinden förde in i köket doftande vågor
af syren och hägg, biktade sig visst den unga husan.
Ty hon blef så röd ända upp till öronen och talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
