Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarbref. Af Helena Nyblom. Med vignett af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man stär stilla med ett ryck, som om nagon höll
en fast och hviskade: »Här är jag!» — Just så komma
dessa oväntade helsningar från skogens dolda
hemligheter. — De komma icke när man vill eller när man
kallar på dem. De liksom lura på en och anfalla en,
när man minst väntar det, — just så, som ens
mäktigaste erinringar gå till väga.
Om jag kunde sända dig ett famntag af denna
luft, så ren, så lätt att andas som eter, och dock så
uppfyld af alla de bästa ämnen naturen utstrålar!
Det är detta som är så härligt, denna renhet som
är så innehållsrik. Jag vet nog att det fins
menniskor, som tro, att renhet är det samma som frihet
från allt jordiskt. En sådan renhet är tomhet. Nej,
då förklarar naturen det bättre. Den sänder alla sina
vällukter, alla sina färger, och luften samlar dem och
låter dem slå tillsammans öfver ens hufvud i denna
guldglänsande sommarhimmel.
Jag längtar ut, och jag skyndar mig med badet
och med att fä pä mig de tunnaste skor, den lättaste
hatt, den minst besvärliga morgondrägt, — och så ut
i skogen.
Frän mina fönster ser jag öfver trädtopparne,
men från den motsatta sidan af byggningen är jag
direkte inne i skogsdjupet.
Granarna stå höga och svartgröna. Det är
nattdjup skugga på den gröna mossan under dem, och
blott dä och då genomborras den af en solstråle som
af en dolk, och en gul blomma lyser och darrar der
inne som en ädelsten. Björkarna, som här äro
ovanligt höga och smärta, stå med sina hvita stammar och
länga släpande slöjor, som blott då och då röra sk;
lätt, och vid sidan af dem lindarna, som nu ha bloiff
knoppar, och hvilkas breda, bladrika grenar sträcka sig
som solfjädrar öfver ldippstenarne, ekarna, som ha
arbetat sig fram med knotiga grenar och hårda er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
