Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla klockstapeln. Af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Polynesien», sade han, »det är en stor ö midt
ute i vattnet —»
»Nu var det du som var dum», skrattade hon
till. »Hvar skulle en ö vara om inte i vattnet?»
Hennes bruna ögon tittade skälmaktigt upp
under håret och all sorg var förbi.
»Jag menade ute i stora hafvet, der man inte ser
land åt något håll. Och dit skall jag fara när jag blir
stor.»
»Aldrig i tiden», sade hon med samma förakt i
tonen.
»Tror du inte?» sade han mycket förnärmad.
»Ska vi slå vad om en vitten.»
»Jag har ingen», sade hon, »men i alla fall så
kommer du inte så långt.»
»Jo du, på ett skepp — mycket större än den
här klockstapeln.»
»Usch», sade hon med en hastig känsla af rädsla.
»Säg inte så der. Jag tycker om klockstapeln jag.»
»Hvarför tycker du om den?»
Hon såg tveksamt på den. »Jag vet inte —»
sade hon dröjande och lät sina ögon eftertänksamt
glida utefter de massiva stockarne, »kanske för att den
är så — tjock.»
»Det var också konstigt», sade han.
»Den blir visst aldrig utsliten», sade hon hastigt.
»Jag tycker just om den för att den är lik ett
skepp», sade han. »Ser du en sådan fin och spetsig
spira den har; de här bjelkarne som gå ut åt alla
håll kan man tänka sig som tåg och spiran som mast
och —»
Nu ringde skolklockan nedanför och hon for
häftigt upp. — »Herre Gud, jag är alldeles olycklig —
jag kan inte, och nu får jag förargelse igen. Säg’et,
så kanske det går.»
Han upprepade brådskande de svåra namnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
