- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1888. Femtonde årgången /
41

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla klockstapeln. Af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det vestra stora fönstret med lysande glasmålningar.
Tredje året pekade tornspiran med sitt gyllene kors
högt upp i skyn, torngluggarne lemnade utsigt af
himlen tvärt igenom tornet. Snart skulle klockorna flyttas.
Allt detta stod den gamle klockstapeln och
betraktade, mulen i hågen, under det han morgon och kväll
klämtade sina nio slag för treenigheten, när solen gick
upp och när den sjönk.

Men af skeppet hörde man ingenting. Man hade
följt det långt ner i de indiska farvattnen, der det
seglat mellan öarna med olika frakter, men sedan var
det tyst. Det var förgäfves ett par bruna ögon spejade
i tidningarna, det var förgäfves de lätta fjäten ilade
mot postbudet — hvarken underrättelser eller bref.

På fjerde året började man i socknen tala om
den gamla klockstapelns öde, i början doft som en
sorts undran, sedan allt mera påträngande. Hur skulle
den gamla klumpen kunna stå kvar bredvid den nya
kyrkan, den skulle ju alldeles förstöra hela kyrkbacken,
den der stora svarta besten bredvid det smakfulla,
ljusröda templet med dess hvitgrå skiffertak ■— det
kunde aldrig gå an — man måste föreslå dess fall på
stämman i morgon.

Under hela sommaren hade en ung patron farit
fram och åter mellan sitt hem och den brunögda
flickans fädernegård. Föräldrarne sågo honom gerna.
Det fruktade ögonblicket drog allt närmare — fadern
kallade in dottern och talade hårdt till henne, —
»om lördag vill han ha besked — jag hoppas du
sjelf inser din lycka».

Det var den bittraste vecka hon genomlefvat.
Hon hade ingen att hålla sig till, ingen mer än
stapeln der uppe på kyrkbacken, och just i dag hade
de sagt vid middagsbordet, att i morgon skulle den
dömas ut af församlingen.

Så fort hon kunde sprang hon dit upp. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:05:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1888/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free