Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I vårtid. Bild från vestkusten af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då blef den gamla ond på allvar. Hön fnös och
slog sig på knäet.
»Min kära Anna — jag får anhålla att inga
ogud-aktigheter kommer på fråga — det ä’ stor synd å
höre så’na ord — kvinfolken ä’ till för mannens skull,
det säger Gud, som äktenskapet stiftat hafver — det
ä’ inte för sitt nöje inte — äktenskapet ä’ inte för
kvinfolket inte. — Ja, ja — så’nt borde hon veta,
min kära Anna.»
Anna reste på sig, medan gumman satt
småfny-sande och mumlade.
»Vi ska’ inte komma dit nu igen, svärmor — jag
ska’ inte tigga Johan att komma hem, det kan
svärmor vara lugn för. — Får jag inte sätta på lite kaffe
nu? Lägg af sig kappan, svärmor.»
Gumman teg men tog utaf sig.
»Ja, nu kan du ge mej en tår — jag ska’ hem
se’n till Malena, den slinkan», sade hon derefter
buttert.
Hon gick omkring och tittade på bolstervaren i
hagen och på den uppspända mattväfven, medan hatten
skred och skred i långsamt mak nedåt venstra örat
till. Fru Bovik afskydde hattar.
»Jäkeln i det!» puttrade den gamla, »ho har’t
så rart, så jag blir inte klok på’na. — Det skulle
sjutton leds efter en karl — jag säger’t, så son min
det ä’».
Två månader efter sitt bröllop reste kapten Janne
Bovik på långtur och efter fyra år hade det ännu
icke slumpat sig så, att han kunnat befara
hemtrakterna.
Det hade varit en vårdag som denna.
Bränn-varm sol öfver fjorden — ångbåten söderut, som drog
den djupblå fåran efter sig i vattnet, och röken, som
svann bakom Mistskär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
