Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid hängmattan. Proverb af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då prasslar det i busksnåren bakom hängmattan.
Ett par kvistar brytas af, en fogel flyger upp. Och
i nästa ögonblick tittar en herre fram öfver staketet.
»Ser man på! Idyllh ropar han. »Får jag vara
med ?»
Nanna förvånad: »Herr Pål! Är ni här?»
Herr Pål skrattar högt och ogeneradt. »Lifs
lefvande, som ni ser — och lefvande med ovanligt
mycket lif till på köpet. Får jag flyga öfver?»
Nanna. »Var så god — om vingarne bära!»
Pål klättrar raskt öfver staketet och kommer fram.
Han är en medelålders man, kraftfullt bygd. Ett
energiskt, väderbitet ansigte med skarpa drag.
Spetsigt helskägg, otadlig modern sommardrägt.
Han tar af sig hatten och tar fröken i hand med
ett stadigt tag:
»Tack för sist, fröken! Det var en härlig afton,
icke sant?»
Så får han se Gösta:
»Nej, se på det unga Sverige! Hur går affären,
verldsförbättrare ? »
Nanna. »Jaså, herrarne känna hvarann?»
Gösta. »Gamla skolkamrater — som haft
åtskilligt roligt tillsammans.»
PÅL. »Och ännu mera tråkigt. Det är,
uppriktigt sagdt, ingenting att komma ihåg. Skolkamrater!
Det är inga menniskor som känna hvarann så litet
som gamla skolkamrater. Hvad har man gemensamt?
Minnen från dressyrtiden. Nötte sina byxor på
samma bänk, nötte bort sin ungdom gemensamt. Men
när man ser tillbaka, så var det så sorgfritt, bevars —
och så förde det till den hvita mössan, som i Sjelfva
verket inte var mycket att hurra för. Ja, jag har också
varit lejon i mina dar, sedan jag fått studentmössan
på mig. Men jag kastade den snart.»
Gösta. »Du är dig lik, bråkmakare!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
