- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1890. Sjuttonde årgången /
51

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Femtio.” En garnisonshistoria af Georg Nordensvan. Med teckning af E. Forsström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»fylle» i skrifbordsskåpet liksom förr i de gamla, goda
tiderna!

Han öppnade skåpet. Nej, inte ett dugg fans
der i buteljväg. Andra tider, andra seder — det är
så der när man tar fruntimmer i huset.

Så drog han ut lådan i skrif bordet. Papper,
räkningar, sedlar!

Ah katten! Två — tre hundra och tre, fyra,
fem tior — och en femtia.

Lägga vantarne på allt sammans och kila! Han
var ju i alla händelser tvungen att flytta till en annan
marknad. Gubben skulle få i sig historien om
visitkortet. Han skulle bli topprasande. Han skulle bli
grön i synen och dänga näfven i bordet och svära
på att han skulle ta fast bofven. För han hade nog
intet sinne för det kvicka i påhittet, han!

Och inte skulle han sofva på saken en gång.
Anmälning hos polisen denna kväll — och så i finkan,
på fästning, slutad bal!

Var det inte gubben kanske, som snokade reda
på honom ute vid Kaknäs den der gången — och
rapporterade honom, så han blef degraderad i stället för
att han skulle blifvit sergeant?

Nu skulle han betala för gammal ost, hvad kunde
gubbfan mer begära?

Men han måste skynda sig. Det vore likt gubben,
om han skulle osa katt och komma- snokande efter.

Han tog ljuset för att lysa sig ut. Då blixtrade
det till från väggen. Det var öfverstelöjtnantens sablar,
som hängde der och blänkte.

»Gubbens» sablar... »Gif akt!» Det lät alltid
som om han skält som en hund, när han ropade sitt
»giakt!» Och så helsade han sitt »Go’ morron,
karlar!» »Gud bevare majorn!»

Det var med darrande hand, Nilsson satte ljuset
tillbaka på skrifbordet. »Det var han som rappor-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:06:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1890/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free