Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett kvällsbesök i ett skaldehem. Skildradt af Johannes Sundblad. Med teckning af C. Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde få sitta kvar, men jag, att man gerna kunde
tvätta bort det», slutade W.
I sammanhang med den festen kom han att tala
om en annan afton på samma ställe, då han riktigt fått
visa sig på styfva linan och i stället för »uppsträckning»
fatt ej så litet beröm. Sommaren 1847 oj°rc^e
nemligen Oehlenschläger ett besök i Sverige. En fest
an-anordnades för honom af Stockholms celebra och
literära verld. W. var för tillfället ordförande i
konstnärsgillet och hade skrifvit verser till hedersgästens skål.
»De verserna kan du gerna läsa upp», ropade
han, vänd åt förmaket, der hustrun uppehöll sig. Hon
var genast villig och läste nu:
Den gamle kämpen slumrar och drömmer på sitt svärd,
Der ättehögen speglar sig i vågen;
Men krämarn med sin penning går ut i vikingfärd,
Och inom templets skidgård växer rågen.
Så bleknad var vår forntid, det sköna låg förblödt.
Ack, har den nya vishet den gamla då förödt,
Den ädla, friska andan — stolt i hågen?
Hvad buller hörs i högen? Har kämpen vaknat re’n?
Hör på, hur svärdet rasslar nu derinne!
Likt örn, som hvilat ut på högrest bautasten.
Det tar sig fart igen, det trogna minne.
Kring domnad verld det ställer sin kosa än en gång.
Den forne anden vaknar i saga och i sång,
Står lefvande för folkens barnasinne.
Ilvem är som vingar lånte åt minnets trötta örn,
Som väckte slumrar’n på hans gömda läger?
Ilvem är på diktens farkost, den man, som står i förn,
Som forntidsundren för sin samtid säger?
Åt honom helgas sången, den höga skatt i nord,
Och såsom barn vi samlas och lyssna till ditt ord,
Du sångens förste — Adam Oehlenschläger.
»Jag mins, hur jag, när jag hade skrifvit det der,
gick upp till Beskow och bad honom titta igenom det
för att höra, om det dugde», sade han då läsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
