Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Vae victis.” Berättelse af Sonja Kovalevsky. Med teckning af Vilhelm Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och ut ur det tätaste snåret, fram på den öppna
skogsglintan träder nu vintern sjelf, den gamla
gumman* som vi alla hört talas om. Men hon är ju icke
alls någon gammal gumma! Hvarför har man utspridt
det förtalet om henne? Det är en högrest, kraftig
kvinna af underbar, egendomlig skönhet. Från hufvud
till fot är hon insvept i en hvit, silfverglittrande mantel.
Synligt är endast ansigtet, strängt, tankfullt, liksom
mejsladt af matthvitt elfenben. Hvarje hennes rörelse
preglas af ett majestätiskt, högtidligt lugn. Hon går
fram midt på glintan och stannar der, med de hvita
händerna korsade öfver bröstet och de sällsamma,
mörkblå ögonen riktade uppåt. Ett blåaktigt,
fosfor-liknande sken strålar ut ur hennes ögon, men om det
är månljuset de återspegla, eller om de Sjelfva lysa af
denna underliga, kalla glöd, det vet man ej. Hon
stirrar oafvändt på det ljusskimrande himlahvalfvet och
försjunker i djupa tankar — en tankfullhet, lugn och
lidelsefri som ett idislande djurs. Hennes ansigte bär
samma uttryck, som man brukar finna hos de indiska
afgudarne — ett föraktfullt medlidande för allt, som
släpar på lifvets börda, en tyst undergifvenhet för det
eviga ödets lagar och en högtidlig, stilla väntan på
det oåterkalleligt kommande nirvana.
Kölden blir allt starkare. Luften är nu så
genomskinligt klar och ren, att hvarje ljud, hvarje den minsta
susning fortplantar sig på ofantliga afstånd. Plötsligt
skräller det som ett bösskott genom skogen. Det är
ett gammalt träd, som brakande spricker af kölden,
och skogens ekon upprepa femtonfaldigt knallen, för
hvar gång allt svagare och aflägsnare, tills slutligen allt
åter blir tyst, och då tyckes stillheten ännu
högtidligare och sällsammare än förut.
Men nu skallar ett ursinnigt, hungrigt tjut, och
en stor grå varg, alldeles raggig och utsvulten, med
* I den ryska dikten är vintern alltid en gumma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
