Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prestgårds-Håkan. Skizz af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagaren var till och med nog tillmötesgående att skrifvä
revers på sex månader med sex procents ränta.
Kyrkoherden var så glad öfver att kunna få skicka
pengar till sin Björn, att han ej hade tid att känna
några samvetskval öfver det mindre honnetta
åtkomstsättet.
Björn tog sin examen, lyckades sedan med ett
par kamraters borgenshjelp få ett banklån på ett par
hundra kronor, och dem lemnade han fadern, då han
kom hem. Per Ersson fick igen sina pengar på utsatt
dag; det var den första skuld kyrkoherden hade
betalat i Munkevad.
Men han hade nu lärt sig ett nytt och osvikligt
sätt att skaffa pengar i nödens stund, och det blef
under årens lopp icke obegagnadt. Han hade många
söner att underhålla, somliga Vid veterinärinstitutet,
andra på landtbruksskolor, och litet emellan måste
han tillgripa det nyupptäckta medlet. Per Ersson
skonades tills vidare, men turen kom i stället till Jan
Jansson i Kroken, nämdeman i Grimsfall och de andra
rikare bönderna. Alltid hade de någon svag sida,
som kunde anfallas, dryckenskap, oärlighet i handel
och vandel o. s. v. och medlet lyckades alltid, ibland
på blotta hotelser. Ingen hade lust att offentligt
ställas vid skampålen, hellre betalade man, i synnerhet
som det ju ändå kunde ligga någon sanning i
kyrkoherdens försäkringar, att han skulle göra rätt för sig
i framtiden, och om han inte lefde så länge, skulle
hans söner betala.
I böijan vred han sig länge och kände sig plågad
och skamsen, innan han kunde förmå sig ätt sålunda
sätta knifven på gubbarnes strupar, men till sist
för-slöades denna känsla, och det blef en vana. Han
intalade sig sjelf, att det rent af var hans skyldighet
som familjefar att icke låta hejda sig af
grannlagen-hetshänsyn mot sådana skälmar, som han ansåg mun-
A’oman 1890, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
