Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prestgårds-Håkan. Skizz af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till baronen och begärde penninglån, trots den
vänliga uppmaningen. På ett par år hörde han ej heller
af Gyllenraab.
Men så kom det en dag ett bref från honom,
och det fylde hela prestgården med en frenetisk
gläd-jeyrsel. Presten i Svenby församling i norra
Östergötland var död, och som baron Gyllenraab hade
pa-tronatsrätt der, kallade han härmedelst sin gamle vän
Håkansson till kyrkoherde i det lediga pastoratet, som
lemnade inemot 6,coo kronor i årlig inkomst — —.
Det blef riktiga indian tjut af glädje. Man visste
inte hvad man skulle ta sig till för att uttrycka sina
känslor. Mor grät, Gunlög storskrattade, somliga af
pojkarne dansade, andra brottades. Midt upp i
hänryckningen rusade far och äldste sonen fram till mor,
lyfte upp henne mellan sig och buro henne i
guldstol genom hela huset, uppför trappor och utför trappor,
ut i trädgården, och ett långt stycke ut på vägen, och
alla barnen skränande efter: »Hurra för mor! Hurra
för mor!» Det var alldeles som om de hade henne
ensam att tacka för den stora lyckan.
Prestgårds-Håkan var ingen ungdom längre, men
aldrig hade han sjungit så dugtigt inför altaret som
den söndag han gjorde sin afskedspredikan. Allt i
ritualen, som möjligen kunde sjungas, det sjöng han
och det så att fönsterrutorna skallrade. Man hade
icke hört honom på länge nu; också syntes gapande
munnar och ögon tindrande af beundran öfverallt i
kyrkan, som var alldeles fullpackad af folk, så att
många fingo stå. Ah, så det klingade! Ja, säga hvad
man ville om Prestgårds-Håkan, men det fans ingen
prest i hela Småland, som messade så som han. Men
vidare högtidligt var det just inte, ty medan han sjöng,
stod han och såg ut som en tjufpojke med ett löje i
hvartdera ögat, och det föreföll, som om han haft riktig
möda att inte falla in i en glad visa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
