Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vårhistoria af Tor Hedberg. Med vignett af V. Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en skiftande matta af grönt, der blommorna snart
blandade sina gröna blad med gräset men sköto upp
sina blomknoppar högt öfver dem, så att de fritt
kunde utveckla sig i den varma luften, utveckla sig
i skiftande färger och vexlande former, tecknande
brokiga mönster på den gröna grunden; fram öfver
hagarne, som plötsligt stodo i grönt äfven de, med
hvita blommor på hägg och slån, med bruna och
gröna och gula hängen, och med skiftningar nästan i
rödt, der lönn och asp sköto de första glänsande
bladen; fram öfver barrskogen, som sköt tumslånga ljusa
skott och behängde sina toppar med färska purpurröda
kottar; fram öfver hela den pånyttfödda jorden, genom
hvars alla porer lifvet välde fram i outtömlig rikedom
och outtömlig skönhet. Solglimtar kommo och gingo
och fingo ökad glans af alla de ljusa färgerna,
skuggorna blefvo mjuka och täta, och suset i kronorna
steg och föll i långa vågor, medan hvarje vindflägt
förde med sig en ström af dofter, der den varma
doften af grönt var bestående som gräset på marken,
medan blomstrens och de blommande trädens
sjelf-ständiga vällukter kommo och gingo i nyckfull vexling
och blandade sig dermed liksom blommorna med
gräset. Och genom hela rymden ljöd som en enda
oafbruten ton af jubel, men det var icke en ton, det
var en kör af otaliga stämmor, från vind och vågor,
från skogarnes fogelskaror och ängarnes insektshärar.
Men fjärden låg med silfverstrimmiga mörkblå
vågor och den andra stranden aftecknade tydligt sina
vågiga trädkonturer mot den ljusa himmelen.
Genom den jublande kören ljödo plötsligt
men-niskoröster, en kvinlig och en manlig, just icke alldeles
i harmoni med dem, men dock utan att skära af allt
för skarpt. Det var den kvinliga, som talade först.
»Mins ni när ni blef ond på mig för att jag
inte kunde tänka mig, att det här var hafvet?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
