Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kopparkitteln. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kopparkitteln.
Af Selma Lagerlöf.
Tösen från Galgträsksätern stod och hörde på
hur kopparkitteln kokade. Det var en mycket
gammal kopparkittel med runrand om kanten
och ett par räfhufvuden af brons fastnitade på ömse
sidor. Den var ej särdeles stor men väl hållen, utan
bucklor. Tösen hade kärlek till den. Blank som en
sol, röd som en ros ville hon se den.
Då hon först kom i tjänst på bruket, hade den
kitteln så att säga varit den enda där, som hon kände
af gammalt. Och det var ingen småsak att komma
flyttande ned till Dufnäs stora bruk från en liten stuga,
som hängde på en bergklint med vild skog nedanför,
ofvanför och rundt om och en mörk sjö djupt, djupt
under. Månn tro hon kände det hemskt, tösen, när
hon skulle gå på slät, öppen mark och bo i ett hvitt hus,
stort som en kyrka? Månn tro hon blef
vimmelkantig och gick vilse i de många rummen och
störtade in i speglarna och tappade målet af häpnad öfver
ljuskronorna? Ja, det var visst. Hon längtade hem
så hon höll på att bli tokig.
Kopparkitteln var urgammal. Det gick an om
den ej var af dvärgasmide. Tösens mormorsmor hade
hittat den nere i Galgträsket. Hon hade varit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
