Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kopparkitteln. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjönk, men det var ingen mening i det. Så var det
ett kvidande, ett skvalpande som vid en sjöstrand, ett
porlande som i en skogsbäck. Hon stod hjärtängslig
och lyddes. Kanske hon bara hört miste de andra
dagarna. Så kom ett starkt segerrikt dån som af stora
kyrkklockor. Hon hade väl hört miste, det var
ingenting annat. Just då kommo de, midt uppe i
klockklangen, med ett hvinande som om vinden burit fram
dem fjärran från, de fyra orden: »Du skall ta arf.
Du skall ta arf». Om och om igen. Det stod inte
till att tvifla på.
Hon förstod det inte, men hvar gång kitteln
verkligen kom till att sjunga, blef hon rasande.
Brygghuset blef henne så ledt, så hon skulle velat rifva ned
det. Usch, tänk bara på den stora ugnsmuren! Den
var sotig och upptog halfva rummet. En stor askhög
låg på spishällen, järnluckan till bakugnen var
förbränd och snedvriden. Stora oflyttbara järngrytor
voro insatta i muren. Hvar och en af dem hade sin
eldstad och sin rökhuf, ur hvilken sotet hängde ned i
trådar och flikar. Men vid västanväder slog ändå all
röken in. Därför var ingen hjälp.
Golfvet var minsann styggt, det ock. Stora
stenhällor voro inlagda härs och tvärs, hur det kunde
falla sig. Mellan dem voro breda, jordfyllda springor,
ur hvilka det steg en frän lukt. Nästan alltid stod där
vatten och sinade, liksom det oftast fanns en blodpöl
borta vid slaktbänken. Väggarna hade mossa i
fogarna. Nyss afflådda kalfskinn voro uppspikade på
dem. Bryggkar och bykkar, spann och tinor, halta
bänkar, ungsrakor och viskor voro spridda rundt om.
Tösen trifdes godt här, utom då kitteln sjöng. Då
blef hon arg på alltihop.
Det var just troligt, att hon hade arfvegods här
på gården. Troligt också, att hon skulle få ut det.
Hon visste nog hur det alltid hade varit mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
