Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maria Stuart i Gökhult. Skizz af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes inre skulle slockna . . . och alla dessa olyckor
kunde jag kanske hindra, om jag bara ville göra henne
en riktigt bra öfversättning af Phaedra!
Jag öfversatte verkligen ett par akter däraf under
sommarens lopp, och då vi träffades på hösten, tog
hon dem genast af mig och gick öfverlycklig till
direktören med dem. Han sade nej, ett nej utan
motivering. Han var förmodligen utledsen på hennes käx.
Antagligen hade det förefallit ett uppträde, hvarvid
Tony förgått sig, ty under hela terminen fick hon ej
en enda ny roll, uppträdde endast i repriser af tyska
lustspel. Phaedrahistorien hade visst gjort henne litet
generad för mig, jag såg att hon undvek mig. Då
det led mot jul, fick jag helt oförmodadt veta, att
Tony Högman efter en häftig scen med direktören
brutit sitt kontrakt och lämnat Stockholm; ingen visste
hvart hon tagit vägen. En månad derefter hade
inackorderingsfrun, hos hvilken hon bott, fått ett bref från
henne, hvari hon förkunnade, att hon lämnat teatern
för alltid och förlofvat sig med en kusin, som varit
kär i henne sedan barndomen, en hederlig och smått
förmögen landthandlare nere i Småland.
Det var det sista jag hört om henne. Och nu,
efter aderton års förlopp, stod hon där framför mig
vid den lilla småländska järnvägsstationen, vissnad,
gråhårig, med fyra släta ringar på vänstra handen
och med ansiktet fåradt af grämelse och
missbelåtenhet med lifvet. Ty den smula glädje hon känt öfver
att träffa en bekant från teatertiden hade genast
slocknat, och det bittra, tungsinta draget kring hennes mun
och i ögonen hade kommit tillbaka.
»Nå, hur lefver världen med er?» frågade jag i
den gamla kamratlika ton vi alltid begagnat till
hvarandra. »Har ni en hygglig man?»
»Ja, det kan ni lita på», svarade hon utan någon
entusiasm, »Om man dissekerar honom aldrig så noga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
