Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enslingar. En bild från Norrbotten af Hugo Samzelius. Med tre teckningar af O. Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hos Grels samt därvid fått reda på, hvarför han
med berådt mod byggde sitt bo djupt inne i ensliga
vildmarken. Jag vill nu berätta det.
Grels Granström var en ungersven, som i likhet
med andra den norrbottniska allmogens barn växt
upp utan någon trägen föräldraomvårdnad och så godt
som utan lekkamrater, ty byarna lågo miltals från
hvarandra, folkskolor saknades den tiden, och barnen
fingo för öfrigt syssla med annat än lek. Såsom
yngling förvärfvade han därför i hög grad förmågan att
reda sig på egen hand, men oskiljaktig som en skugga
följde honom samtidigt en tryckt stämning, en böjelse
för slutenhet och tungsinthet, hvilken utgör ett
framträdande drag hos den befolkning, hvilken har att
sträfva sig fram i karga, kraftpröfvande men
natursköna marker och att lefva i ett strängt klimat med
lång vinter. Den böjelsen ärfves med modersmjölken,
ty den är just lika mycket bofast i bygden som folket
själft, och af resande främlingar, som aldrig gjort sig
möda att söka förstå detta folk, kallas den vanligen
utan vidare slöhet, lojhet, sturskhet och mera dylikt.
Grels hästammade egentligen från Kamlunge i
Nederkalix socken. Där hörde han från sin spädaste
barndom den vilda, farliga forsen brusa öfver blankskurade
hällar, där såg han höstkvällens trolska belysning öfver
älfvens vatten, där kände han all den egendomliga
tjusningsmakt, som bor inne i ödsliga furumon. Kom
han så ut i lifvet. Hos det ännu bestående, stora
sågverksbolagets skapare tog han plats som flottare, ty
den tanken hade aldrig runnit honom i hågen, att
arbete för hemgårdens häfd och förkofran egentligen
var hans osökta uppgift. För timmerarbetet, trefligt
men ansträngande, fick man bra betaldt, och nog kunde
man hålla i tills man fått några hundra banko
samlade, ty slantarna hade man väl alltid användning för.
Grels älskade det farliga arbetet under flottningen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
