Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enslingar. En bild från Norrbotten af Hugo Samzelius. Med tre teckningar af O. Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vig, senig och kraftfull som han var, blef han därför
rent af vågsam. Balanserande med en båtshake eller
fork stod han upprätt på timmerstocken och följde
den ned på det strida vårflodsvattnet, som kom den
att skälfva i hela sin längd och att vältra rundt litet
emellanåt, så att man måste vara påpasslig att flytta
fotterna efter som stocken vaggade — nåja, det var
då en vanlig idrott för raska timmerflottare, och
stocken brukade stundom ej öfvergifvas förrän öfverst i
forshufvudet. Värre var det, när timret strandat på någon
klippa i forsen och där bildat en bråte, mot hvilken
vattnet brusade och skummet yrde. Då fick man
sannerligen se, hvad en karl gick för! Först gällde det
att i den långsmala båten bana sig väg genom de
svallande böljorna fram till timmerfästet, som
oupphörligt vann i omfång genom nya, fastnande stockar.
Därpå var det knuten att hastigt och lustigt utröna,
hvari upphofvet låg till den väldiga timmerhopen. I
mån som man nu med båtshakarna lösgjorde den ena
stocken efter den andra och kanske med ett enda
lyckligt grepp under forsens dån och ett bedöfvande
brak af timret kunde befria ett tiotal stammar, blef
den vacklande bråten en allt farligare uppehållsort —
det var just då, när alla andra stucko ut med sniporna
och brådstörtadt stäfvade in mot land, som Grels
visade sig från den förträffligaste sidan, där han stod
dristig, ja trotsande men lugn och säker ute på det
gungande timret för att med en väldig bräcka eller
luna söka lösa dess sista band, innan det så godt som
i ett enda ögonblick skulle gifva sig ned utför den
svindlande forsstupan. Förmännen varsnade nog tidigt,
hviken oförvägen och uthållig sälle den där tröge,
envetne och tjurskallige Grels egentligen var, och det
töfvade därför ej länge, innan han redan under första
året fick uppbära högsta brukliga dagaflöningen. »Du
är en präktig gosse, Grels, jag vet det, men jag tyc-
Nornan 1894. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
