Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»löst nya papper», öfver hvilka han fick utgjuta sin
galla. »Det finns inga större vetvillingar än jurister»,
hette det; när den ene säger hvitt, säger den andre
svart, och så kommer kungen och säger, att det
hvarken är svart eller hvitt.
Denna gång stod honom dock lyckan bi: han
vann verkligen processen, och från den dagen — så
påstod malicen — blef gubben lika ifrig royalist som
han förut varit kungahatare. Nu fick han visserligen
bygga sitt hus färdigt, men härmed voro bekymren
ej slutade, ty nu tyckte grannarna, att deras hus blefvo
alltför obetydliga bredvid strumpväfvarens, och sådana
stickord som: »högfärd», »vilja flyta öfver, kan tänka»
och dylikt haglade jämt omkring honom. Hade han
kunnat stämma »di bofvarne», så hade han haft någon
ersättning, men nu ... nu ... det var svårt att pågå.
En ljusning i detta fall var nära att yppa sig,
då grannarna, för att komma åt honom, började att
grumsa om att han byggt för högt, men som
vederbörande förklarade, att frontispis ej var detsamma som
helvåning, gick det hoppet i stöp. Till sist krånglade
man med honom om husets yttre; han lät det
nämligen i många år stå ofärgadt; detta tillät ej stadens
byggnadsordning, och man hotade att verkställa
affärgningen på hans bekostnad; nu drog han öronen
åt sig och målade det, men i förargelsen i grönt, då
han händelsevis fått höra, att borgmästaren yttrat,
att denna husfärg var »detestable». Efter den betan
fick huset vara i fred, och ett trettital år förgick, men
då började man att tala om framdragandet af en
bred gata i stället för den smala gränden, intill
hvilken huset låg med sin ena gafvel. Denna sköt redan
nu ej så litet in på gränden; och så beslöt man sig
för expropriation.
Detta blef första spiken i strumpväfvarens
likkista. Till en början kunde han ej få i sitt hufvud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
