Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den sista eldbrasan.
Berättelse af Johannes Sundblad.
Ifrån första stunden hade det haft förargelse
med sig. Icke nog med att grannen
påstod, att stenfoten på den västra gafveln
kommit några tum in på hans tomtplan, utan magistraten
förklarade, att strumpväfvaren stod i begrepp att bygga
på »ofri grund». Visst var detta förtretligt —
byggnadsmaterialerna voro ju redan inköpta och kontraktet
med byggmästaren underskrifvet — men protesterna
förskaffade honom ett nöje, som ersatte både
tidsspillan och ränteförluster: han fick processa. Till sitt
skaplynne var han ej mera trätlysten än andra
människor, då det gällde hans enskilda umgänge, men var
det fråga om att gräla med auktoriteter, häckla och
topprida deras utslag och ämbetsskrifvelser, då fanns
ingen mera grälsjuk än han. Med modersmjölken
hade han insupit, man kan ej säga hat, men ett djupt
inrotadt misstroende till ämbetsmannaklassen, och det
var därför som han med verklig glupskhet kastade
sig öfver protokoll och memorial, alltid i afsikt att
söka upptäcka något, som kunde gifva anledning till
ordrytteri och speglosor. Gubben Grönstedt — han
hette så — gick sällan på krogen, men gjorde han
det någon gång, så var det ett säkert tecken, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
