Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en nyfiken blick in i rummet, öfver hvilket elden spred
sitt rödgula sken. Midt för denna på en rankig
trästol satt den husville. Han såg oafvändt in i elden
utan att bry sig om tasslet och flinet utanför. I
blicken låg något frånvarande.
Han var ej ensam, där han satt: det framfarnas
minnen trängde sig oemotståndligt in på honom. I
rummets mörkaste hörn såg han en kvinna, sittande
bredvid en sjukbädd, på hvilken en gosse otåligt kastade
sig. De lysande ögonen och den flämtande
andedräkten visade, hur plågad han var. Då och då
uppgaf han häftiga rop af smärta eller otålighet, och det
var endast då kvinnan med sin svala hand strök den
feberheta pannan eller lät blicken full af kärlek falla
på den lille, som denne tycktes känna någon ro.
Detta allt stod så lefvande för honom, att han
ett par gånger vände hufvudet bortåt den mörka vrån,
liksom om han hoppats att ännu en gång få se de
vackra ögonen. Efter hand blir dock bilden dunklare
och har snart bortbleknat, men blott för att lämna
plats för en annan. Han såg nu en liten fyraåring
tulta omkring i rummet, där han blifvit lämnad ensam.
För att fördrifva tiden hade han dragit stickorna ur
en halffärdig strumpa, släppt ut kanariefågeln och
stannat det stora vägguret, hvilket senare dock kostade
honom en kullerbytta, då han nämligen för att nå
»oron» måst krångla upp på ett bord, från hvilket
han kom ner i ett tempo — för att komma dit upp
hade han måst använda många. I nästa ögonblick
är han på benen med den där roliga minen, som
barnet får, då det ej vet, om det skall skrika eller ej.
Ett ögonblick står han så men rusar därefter med
armarna framför sig mot dörren, hvilken, oläst, gifver
vika och den lille försvinner med ett glädjerop i
öppningen. Några ögonblick är rummet tomt, men nu
höras stoj och rop utanför, och han ser, hur en stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
