Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trätande piga kommer dragande med den lille bytingen,
som, skrattande och skrikande, sätter hälarna emot
och ej vill låta sig föras in.
Äfven denna bild står lefvande framför honom;
det förefaller honom, som om han i verkligheten såg
den sprattlande och skrikande gossen, och ett kort
skratt undslipper honom. Men så kommer det åter
en stund, då hans ansikte får det vanliga uttrycket
af tungsinthet, hvilket efter hand öfvergår till djup
smärta. Han ser nämligen, hur han, en femtonåring,
med böckerna under armen rusar in i rummet och
kastar sig i moderns armar med ett hjärtslitande:
»Dum, dum skälla de mig. Jag blir galen, mamma,
af det där x:et! Jag begriper inte, hvarför man ska
skrifva x, då man har siffror! Aj, hvad det gör ondt
här», och han tycker sig se, hur han för handen till
det värkande hufvudet, men han hör äfven moderns
tröstande ord. Han sitter och stirrar oafbrutet in i
elden, men på en gång halkar blicken åt sidan och
stannar vid dörren. Länge satt han så; det var, som
om den varit fastnaglad där. Och hvad såg han? Jo,
sig själf med böckerna under armen och handen på
låset. Bredvid honom står modern, tillhviskande honom
kärleksfulla, uppmuntrande ord, medan hon med halft
våld skjuter honom ur rummet. Men snart
bortbleknar äfven denna bild, och en stund förgår, under
hvilken han ser på de falnande kolen, af hvilka han
som vanligt bygger borgar och slott samt skapar jättar
och vidunder, kämpande med hvarandra. Dock, på
en gång sjunker kroppen tillsammans liksom under
tyngden af en ofantlig börda, och han sitter och ror
fram och tillbaka, som då man vill lisa en inneboende
smärta. Han har nämligen kommit att kasta blicken
bort till den vrå, där han förut såg sjuksängen med
det sjuka barnet — nu står där en annan. Det är
modern på hennes dödsbädd. Själf ligger han på knä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
