Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är ett af offren för det lif, som under sista
tiden förts inom detta hus. Hon yrar, och hennes
vilda fantasier äro uppfyllda af hot och förbannelser
mot dem, som störtat henne i eländet. Han mindes
så väl den kväll, då han i verkligheten hade framför
sig hvad han nu såg i minnet. Han stod utanför och
såg in genom fönstret. Att se henne, synderskan,
den som hvar man föraktfullt spottade åt, att se henne
ligga på samma plats, där modern hundratals gånger
sjungit honom i sömn, och där han sett henne dö,
det var mer än han kunde bära, och det var med
möda som han kunde afhålla sig från att rusa in
och draga henne ur sängen. Han mindes, hur
människorna på gatan stannat och lyssnat till den sjukas
skri och förbannelser, och huru de rysande aflägsnat
sig. Nu såg och hörde han detta lika tydligt som
då, och en skälfning genomilade honom. De andra
bilderna hade blott varit förbiskymtande skuggor, som
hastigt stått fram och lika hastigt försvunnit; ej så
med denna, han såg synderskan, när han blundade,
han hörde henne, äfven då han stack fingrarna i
öronen för att slippa att höra.
På så sätt förflöt timme efter timme; äfven andra
minnen från den gångna tiden drogo förbi honom,
tills hela hans lif var genomgånget. Slutligen var sista
vedträdet utbrunnet; det blef mörkt i rummet; han frös
och skalf, men det var som om han varit trollbunden
vid platsen, där han satt.
Till sist tittade en grå dager in genom fönstret;
denna tilltog allt mer, efter hand blef det ljust, och
folk, som gingo förbi, tittade nyfiket in. En stund
stodo de och sågo på mannen som, känslolös för allt,
fortfor att sitta framför den utbrunna elden, men
fortsatte därefter sin väg med ett medlidsamt: »Stac
kare! Nu har han vaktat ut sin sista eldbrasa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
