Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invid denna med hennes hand i sin. Han tycker sig
ännu se den slocknande blicken och höra de
kärleksfulla orden, hvaraf ljuden i många år dallrade inom
honom. Länge hade de slumrat där inne, men nu
vaknade de till nytt lif och härvid brast han i gråt.
I denna ställning förblir han en stund. Stormen
fortfar med oförminskad häftighet, men han hör den
icke, så upptagen är han af sina tankar. Dock, på
en gång kommer en il, starkare än någon af sina
föregångare; den skakar rummets väggar, den piper i
springorna och vrålar i skorstenen. Härvid reser sig
den stackars enslingen hastigt. Det ligger något
ängsligt i blicken, och han kastar ett par träd på de
falnande kolen för att få ljust omkring sig, ty, alltid
mörkrädd, var han det i detta ögonblick mer än
någonsin. Några ögonblick därefter hade träden fattat
eld, och det blef åter ljust i rummet. Då kom han
att kasta en blick åt det ena fönstret och fick se ett
ansikte tryckt alldeles intill rutan Han mindes hur
han själf mången gång stått så där och kikat in i
rummet. Efter föräldrarnas död hade huset nämligen
kommit i andra händer, medan han bodde kvar där
som hyresgäst. Den nye ägaren hade uppsatt ett
mindre värdshus; detta var dock ej den egentliga
rörelsen, där drefs en ännu sämre: unga kvinnor, som
kommit i utförsbacken, hamnade ej sällan här. Bland
scener, som han mindes, var det i synnerhet en, som
förföljde honom ute och inne, i sömn och vaka, i
kyrkan och vid väfstolen, den hade brännt sig fast i
själen; han skulle aldrig bli den kvitt. Nu stod den
klarare än någonsin för honom. I samma vrå af
rummet, där han nyss sett sin egen och moderns
sjukbädd, ser han åter en sådan. På denna ligger en
ung kvinna i själtåget. Hon är ung, och i de härjade
dragen spåras ännu en skönhet, som lidelse och
sjukdom ej helt och hållet kunnat utplåna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
