Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyssen. Berättelse af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hon var ute med getterna och hon plägade
aldrig återvända förr än efter solnedgången.»
»Hvar voro då hennes föräldrar?»
»De voro döda sedan många år tillbaka. För
tjugo år sedan hade deras son fört en främmande
kvinna till hemmet; hon var ung och mycket vacker
och var från andra sidan de stora bergen. Efter ett
år hade hon födt honom en dotter. Men hon var
klen och sjuklig och trifdes icke i den främmande
luften. Hon tynade bort och dog, då barnet blott
var tre år gammalt. Då trifdes icke deras son längre
i hemmet, efter ännu ett år lämnade han dem och
hade aldrig kommit åter. Helt visst var äfven han död.»
Äfven annat frågade dem Brynolf, om deras lif
på gården, deras vanor och sysselsättningar. Och
gubben berättade; lugnt och stilla flöto hans ord,
liksom det lif de skildrade. Och det syntes de båda
riddarne, som om de lyssnat till en saga om sommar
och vinter, om sol och regn, om skog och äng, men
icke om människor och människors strider. Och det
föll en djup stillhet öfver deras sinnen.
Så mindes Brynolf det sällsamma ljudet, som
lockat dem dit upp, och han sporde gubben därom. Då
log denne, men gumman tog ordet från honom och
svarade:
»Det var ljudet af getternas klockor. Bland de
saker, som deras sonhustru fört med sig i boet, voro
äfven tvenne silfverklockor. Den första tiden, medan
hon ännu var road af att leka, hade hon en gång
utbytt dem emot de skällor, som getterna förut buro,
och hvilkas klang syntes henne sträf och missljudande.
Sedan hade man vänj t sig vid klockorna och allt sedan
den tiden hade de gjort tjänst som getskällor. Då
luften var klar och vinden låg ned från bergen, kunde
deras klang tränga ända ned till vägen och det hade
äfven förut händt, att främlingar lockats af det ovan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
