Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid Pauls och Virginies graf. Af Jane Gernandt-Claine. Med 3 illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den, som en gång känt denna skira och
förandligade fägring röra vid sitt hjärta, skall kanske finna
all rikedom fattig mot midsommarlandens armod, alla
himlar tomma mot de ljusa vårnätternas undervärld,
där markerna ligga vida och tysta, förtonande i
oändliga drömmar, där det, som är fjärran, tyckes trängta
mot det ännu fjärmare och där jord och luft och
vatten äro gåtor som vår gång emot det okända, som
våra själars egna, ofattbara aningar, som det
besynnerliga, drömlika lifvet.
Här i Pamplemousses sekelgamla, vidtberömda
trädgård öppnar sig inga vidder för fantasien. Allt
är hvad det är, men är det vackert? Kanhända måste
den främmandes öga i åratal vänja sig vid dessa
färger och dessa former för att förstå skönheten däri.
Ty så länge känslan ännu lyder under det första
intrycket, synes den en så stel, denna besjungna
yppighet, som de grönmålade träd, hvilka vi plockade upp
ur leksaksasken, när vi voro barn och som stodo så
oförgätligt styfva och regelbundna på sina bruna
rund-lar. Med ett ljud af hårdt plaskande vatten eller af
metall, som stöter mot metall, röra sig palmerna för
vinden — men de sjunga icke, de känna icke de
tusende toner af fras och suckan, som andas och
hviska inne i björkdungen. Själfva tystnaden är en
annan — mindre lefvande och mindre djup — och
linierna sakna förvandling. De skifta icke, de brytas
icke, de veta icke af spel och böljning. Enformigt
stillastående teckna de sig hårdt emot den hårda,
skarpa, oförmedlade dagern, och grönskan är bjärt och
utan öfvergång. Ingen höst har blekt dessa kronor,
ingen vinter har kommit dem att frysa och ängslas,
att lida och aftyna och dö, och ingen vår har lärt
dem lefva den eviga längtans skönhetslif. De äga
ingen själ.
I slutet af en bland de ståtligaste alle’erna, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
