- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1896. Tjugutredje årgången /
56

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille postiljonen. Berättelse af Rust Roest

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

åter sömnigt sluta dem. Det var onekligen för varmt
att låta sig störas af något. Luften var genompyrd
af aromatiska ångor, af kvalmig blomsterdoft. Hon
drog ett djupt andedrag. Det kändes som om
järn-bandet kring hjärtat skulle kväfva henne.

Ater flögo hennes blickar öfver det hvita
skimrande framför henne, det obestämda, det som icke
kunde genomträngas, därför att det var så klart. Så
hade det alltid varit. Hon hade aldrig kunnat
genomskåda det som var klart. Hon hade varit blind,
när alla andra sågo. Hon hade icke trott, när alla
andra visste. Hon trodde inte ens, när han själf
sade det. Hon hade försökt hålla honom kvar.
Deltagande vänner förebrådde henne, att hon ingen
stolthet hade. Hon förstod dem ej. Tala om stolthet
med den som älskar!

Desamma, som häpnade öfver hennes brist på
stolthet, underrättade henne om, att han var lycklig.
Hon hörde på dem, men hon trodde dem ej. I trots
af allt lefde hon i det vansinniga hoppet att hennes
kärlek, hennes mäktiga längtan skulle föra honom
tillbaka. Det var omöjligt, det kunde inte vara slut!

Anka! Om hon varit änka, då hade hon måst
resignera. Från de dödas land kan icke en gång vår
oändliga längtan draga våra älskade tillbaka, men från
de lefvandes finnes en återvändo. Och hon hoppades
alltjämt att han skulle vakna upp ur sitt rus, ur den
sinnenas förblindelse, i hvilken han fallit — nej — i
hvilken den andra snärjt honom. Hon sörjde honom
som vi sörja de lefvande, vi älska, som äro skilda
från oss af haf och land och öde. Hon älskade
honom — och hon väntade honom.

Men han kom inte. Då förde kärleken och
längtan henne till det land, där han vistades. Hon kom
dit utan någon plan, endast drifven af denna
oemotståndliga trånad att få vara i hans närhet, få se ho-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1896/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free