Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille postiljonen. Berättelse af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni ska’ inte stänga ögonen. Om man stänger
ögonen, ser man inte något. Har ni länge önskat att
få se den här villan?»
Hon kunde knappt svara, så darrade rösten.
»Ja, René, länge.»
»Då är ni väl glad, att jag för er dit i en sådan
fin gammal vagn. Hvad monsieur skall bli förvånad,
när han får se en sådan fin vagn köra upp på
gården och ser, att det är jag, som kör och att inte
morfar sitter bredvid. Han känner mig. Sist jag var
där frågade han, hur gammal jag egentligen var. Och
så mätte han mig med monsieur Slen. Han var
mycket mindre än jag, men så är han också bara tre
år. Det är ett lustigt namn, Sten, inte sant?»
»Han heter också Sten», sade hon sakta —
snarare till sig själf än till barnet.
»Monsieur, ja det vet jag. Det är detsamma
som Pierre på franska, de, som bo på villa Les Roses
äro utländingar från det landet, der det finns björnar.
Ptro, ptro, sakta, sakta —»
»Är den lille gossen — lille Sten, mörk som
du, René?»
»En sådan idé, madame, nej han är alldeles ljus
och blå ögon har han precis som monsieur. Och
han är mycket stor för att bara vara tre år. Han
räcker mig dit. Och han är också ganska stark.»
»Hvad sa’ monsieur mer till dig?»
»Han frågade, om jag inte ville gå in och äta
kakor. Det ville jag visst. Och så gingo vi uppför,
den stora trappan och kommo in i ett så fint rum.
Och där satt —»
»Nå, René.»
»Var inte rädd, det är bara vänstra förhästen
som bråkar, men den får jag nog bukt på. Så Anette,
sakta, sakta, min tös!»
Barnets joller, som förut roat heune, irriterade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
