Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulrich-Theodors trolofning. En 1700-talsbild af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nådde fram till slottet, hade markisinnan
Buoncom-pagni redan dragit sin sista suck och nu låg hon
lif-lös, hvit på bädden, skön som en ängel ännu i döden;
med en ensam opal i det svarta håret, en baise-moi,
som han själf köpt åt henne hos Ulrich-Ferdinands
hofjude Israel.
Utom sig af sorg kastade sig Ulrich-Theodor på
knä vid hennes lik, vätte hennes hvita hand med strida
tårar, och anklagade sig själf i de häftigaste ordalag.
»Ha, det är jag själf som dödat henne. . . Ack, att
jag finge följa henne och återförenas med henne . ..»
Ändtligen när han kommit till någon besinning och
sans och kunde tala, ehuru ännu hans tårar runno,
frågade han sin lifmedikus van der Maes, som
Hengstenberg låtit kalla till hennes läger, om han trodde, att
hon beröfvat sig själf lifvet med något gift. Men denne
skakade på hufvudet och talade om förskämdt blod
och bittra vätskor, beklagade att han blifvit för sent
tillkallad och att ett i tid anbragt starkt purgativ helt
säkert kunnat rädda den saliga markisinnan. La Fleur
däremot berättade, att sedan den dagen Ulrich Theodor
reste hade markisinnan ej varit sig själf lik, men gått
som en skugga genom de gyllene rummen i
Mont-Bijou, och hade intet annat velat företa än att ensam
och utan sällskap ro öfver till Fasanön och där dröja
i timmar, insupande den kalla aftonvinden vid den
sanka stranden. Så hade hon dag för dag blifvit
blekare och svagare, och till sist hade hon en afton tagit
prinsens alla bref och lagt sig i sin bädd, och sedermera
eftersändt en biktfader från jesuiter-kollegiet i Dessau,
som gifvit henne den heliga hostian.
Ulrich-Theodor lyssnade girigt till hvarje ord af
La Fleur, så gick han utan ett ord ned till bryggan
och rodde gondolen öfver till Fasanön, och då han
i gräset kände märkena af en älskad gestalt, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
