Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sekundant? Hade någonsin en människa pröfvat på
en sådan otur? Han ropade halft ifrån sig: »Nå
men någon besättningskarl?. Kan man icke, herr
kapten, jag är beredd att betala ett skäligt pris, kan
man icke hyra en buse vid hamnen att representera
sin heder vid ett dylikt tillfälle? Jag frågar bara. Kan
man icke hyra ett stadsbud?»
Kaptenen var oviss, om något dylikt läte sig göra,
och hade för öfrigt brådtom. Där stod licentiaten
ensam, och öfver hans hufvud samlades tungt hela
vissheten om hans hopplösa situation. Han knöt sina
händer och vände om, irrade kring staden utan att
veta hvart, borrade sin blick i hvar och en han mötte
för att se om det kunde vara ett ämne till sekundant.
Men det var bara främmande ansikten och i och för
sig icke alls inbjudande: licentiaten sjönk allt djupare
in i sitt grubbel.
»Min heder är förlorad», mumlade han,
»ohjälp-tigt förlorad, emedan jag ingen sekundant kan få.
Skall det då icke finnas byråar för dylikt, hur skall
en främling på detta sätt öfverhufvud taget kunna
existera?» Som han just befann sig i planteringen vid
en gammal stadsport, stannade han och såg på det
gröna, medan röda vågor, ännu bjärtare af
komplementsfärg, drogo förbi hans ögon. »Här», tänkte han,
»här kanske skulle jag ha slagit ner honom och åter
andats ut som en hämnad människa, medan nu, medan
nu . . . Och när han sett den sista lilla bararmade
tjänstflickan försvinna i skrämsel för sin blick, höjde
han händerna öfver hufvudet och ropade: »Detta är
alltså det sista ordet, denna vackert inrättade värld
har att gifva! Två personer, som vilja döda
hvarandra, kunna det icke för en eländig formalitets skull,
för att icke två andra personer kunna påträffas som
bara behöfva se på, utan risk att rispa sitt skinn!»
Och fujl förakt och leda gick han hem - äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
